”Bettan, det trodde jag var en avdelning”

”Bettan, det trodde jag var en avdelning”

Efter 24 år som marknadsassistent slutar Elisabet Davidsson på Linde. Fast ingen använder hennes riktiga förnamn, alla säger ”Bettan”.


Profil

Tre vd:ar och sex marknadschefer har passerat revy under hennes tid på företaget. Nu ska hon spela golf. En sport där hon, som av en slump, har samma handicap som antalet anställningsår.

Du började på Linde 1992. Vad är den stora skillnaden mellan då och nu?
– Då var vi 37 anställda, hade mest motviktstruckar och återförsäljare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Nu är vi 380 anställda, har alla typer av truckar och egna regionkontor med egna säljare.

Andra skillnader?
– Allt har blivit mer digitalt. När jag började fanns det ingen e-post, då var det fax och stationär telefon som gällde.

Det sägs att det är någon som trott att
”Bettan” är en avdelning på Linde. Berätta.
– Det var i samband med en kundresa till
Hannover. Jag presenterade mig för en kund som jag hade haft mycket kontakt med, men aldrig träffat personligen. Han tittade på mig och sa: Är det du som är ”Bettan”? Jag har alltid trott att ”Bettan” i Örebro är en avdelning i Linde.

Du har varit med om enormt mycket under din tid på Linde. Vilka är de stora milstolparna som du ser det?
– Uppköpet av våra återförsäljare, de sa bara pang så hade vi en helt annan täckning i landet och större möjligheter att göra affärer.
Uppköpet av KION är också en milstolpe, och den börsnotering som följde av det.
De ekonomiska funktionerna har flyttat hit till Örebro, det har varit viktigt. Och sedan har vi ju växt enormt, det är ingen specifik händelse, men något som påverkat oss som företag.

24 år är en lång tid. Varför har du stannat kvar på Linde?
– Arbetsglädjen, det är glatt och trivsamt att jobba här. Den dagliga kundkontakten och när man träffar kunderna på mässor och olika
aktiviteter betyder jättemycket.  Jag känner många kunder, och det händer saker hela tiden. Per Mårten Eriksons och PO Nordins anda lever kvar och bidrar mycket till att Linde är ett
generöst företag att jobba på.

Nu ska du spela en hel del golf. När fick du det intresset?
– När jag fyllde femtio åkte vi till Thailand och jag fick golflektioner av en kollega som var på samma resa. Jag blev fast. Nu har jag spelat i 14 år, har drygt 24 i handicap och jag och min man har spelat bland annat i Skottland, Spanien, Egypten, Åland och Danmark. Vi bilar ofta på semestern och har alltid golfklubborna med oss. Vi har också varit i Frankrike och Italien, men det är mest för att de har godast vin där (skratt).

Så vin är också ett intresse?
– Absolut, det är gott och intressant. Vi har bott på en vingård i Piemonte, där de producerar eko­logiskt vin. Mamman i huset lagar mat och så äter man tillsammans. Fantastiskt!

Känns det konstigt att inte komma tillbaka till Linde efter nyår?
– Ja, det tror jag. Jag var på Konserthuset för ett tag sedan och satt och tänkte på något med jobbet. Och sedan tänkte jag: Vad ska jag tänka på sedan, när jag har slutat. Det är ju lite sjukt faktiskt.

Vad kommer du att sakna mest?
– Lukten från verkstaden. Mässorna, framför allt när man kommer till hallen innan mässan har startat. Det är tyst, alla putsar på truckarna,
doften av nybryggt kaffe. Det är en slags förväntan, som innan matchdags. Och kontakterna med kunderna, förstås. Jag är känd hos många kunder och leverantörer. En gång ringde det en kund och berättade att han fått barn, då har man onekligen en personlig relation.

Men helt släpper du inte Linde?
– Nej, jag ska ju vara med i Linde-veteranerna och kommer hit och käkar julbord. Jag har själv haft hand om julborden i 24 år. Nu ska det bli skönt att bara komma hit och äta.




Kategorier

Porträtt